Historien om koloniträdgårdar sträcker sig tillbaka till 1800-talet i Europa, då städer växte och industrialiseringen förändrade samhället. De snabbt expanderande städerna skapade behovet av grönområden och möjligheter till rekreation för stadens invånare, samtidigt som det fanns en önskan att främja odling av egna grödor för att mildra matbristen under perioder av ekonomisk osäkerhet och krig.

I Tyskland och Storbritannien var det tidiga exempel på koloniträdgårdar mer organiserade och institutionellt kopplade till arbetarföreningar och filantropiska initiativ. Dessa trädgårdar, kallade ”kolonier”, erbjöd arbetarklassfamiljer små trädgårdsparceller där de kunde odla sina egna grönsaker och blommor. Syftet var att förbättra människors levnadsvillkor genom att erbjuda en ventil för att komma bort från stadens trånga och smutsiga förhållanden, samtidigt som de kunde producera en del av sin egen mat.

I Sverige tog koloniträdgårdstraditionen fart under början av 1900-talet. Dåvarande socialminister Gustav Möller och trädgårdsarkitekten Per Olof Hallman ansåg att koloniträdgårdar kunde erbjuda en hälsofrämjande och socialt integrerande lösning för stadsbefolkningen. År 1907 godkändes en lag som gav städer rätt att upplåta mark för koloniträdgårdar.

Under de följande decennierna växte koloniträdgårdarna i popularitet. De gavs olika namn, som ”fritidsland”, ”parsellhage” eller ”kolloni”, och de blev en plats där människor kunde återknyta till naturen, odla sina egna grödor och umgås med andra trädgårdsentusiaster. Traditionen har överlevt både ekonomiska omvälvningar och förändringar i samhället och fortsätter att vara en viktig del av många människors liv.